Boken innehåller två parallella skildringar. Den ena beskriver nutid och den andra utspelades för många år sedan, i berättarjagets barndom och tonårstid. Vi får följa Ulrika och hennes förhållande till en annan familj än hennes egen. Det är grannfamiljen under somrarna i Bohusläns skärgård som hon förnimmer att hon själsligt tillhör men ändå aldrig känner att hon får riktigt tillträde till. Efter år av harmoni och familjegemenskap händer plötsligt det som inte får hända. Den yngsta familjemedlemmen är plötsligt försvunnen. En liten speciell flicka som föräldrarna bestämt sig för att adoptera under en reportageresa i Indien. Trots intensiv spaning återfinns hon inte och bit för bit rivs den till synes perfekta familjen sönder. Anklagelser, självanklagelser, skuld och oförmåga att dela sorgen får familjemedlemmarna att var och en krypa in i sig själv, skapa distans i motsats till den förutvarande gemenskapen. Nutidens Ulrika forskar om bergtagningsmyter, folktrons berättelser om människor som kidnappats av troll och andra typer av varelser. Hon känner fortfarande dragning till familjen Gattman som hon för länge sedan förlorat kontakten med. När hennes två söner hittar skelettet av en vuxen människa på en av hennes barndoms stränder, börjar hon bearbeta barndomens händelser och förhållandet till Gattmans.

Jag får känslan av att författaren håller en viss distans till sin skildring och att detta skapar aningen av en ytlighet i en annars tänkvärd berättelse. Den saknar det lilla extra djupet som skulle ha gjort den till en verklig pärla i bokhyllan. Trots detta är Musselstranden en mycket läsvärd bok.