Jag mötte i ett vimmel utan gräns
hans blick och såg att blicken var en väns.
Den sade: "Jag förstår. Men låtsa du
som intet skett! Jag får ej dröja nu."
Jag ville tacka för att jag fick tröst,
men teg och gömde orden i mitt bröst.
Han fördes bort. Jag visste vem han var.
På marken släpade det kors han bar.